Malin Westling

Ny familjemedlem

2012-01-28T20:08:00.003+01:00

Låt mig få presentera vår nye familjemedlem Milou:

Visst är han söt?

Syrran - politisk förkämpe!

2011-12-10T00:08:00.003+01:00

Är så stolt över min lillasyster!
Lyssna till hennes politiska kampsång. Underbar!

Kritiken riktas till Landstingsrådet Kent Ögren som gått i spetsen för beslutet att lägga ned läkarjouren i Arjeplog. Ett beslut som innebär att vi Arjeplogare gör bäst i att inte bli sjuka mellan kl.21-07 eftersom det då är 8,5 mil till närmaste läkare och 22 mil till närmasta sjukhus...

Vad är väl några ynka inlandsbors liv värda när landstinget kan spara 500 000 kronor (i en budget som omfattar 1,5 miljard).
Men det är klart - Kent och de andra politikerna bor inte Arjeplog.

Trist

2011-11-19T11:09:00.003+01:00

Refuserad. Igen.
Känns oerhört trist, även om förläggaren tyckter att jag skriver "väldigt, väldigt bra". Jag trodde verkligen att manuset skulle passa in.

Nåja.

Försöker samla ihop mig, rycka upp mig, se framåt, piggna till, påminna mig att efter regn kommer solsken... osv. osv.

Bläää (för att citera yngste sonen).

Underbar bokcirkel!

2011-11-16T23:42:00.003+01:00

Känner mig lite skönt avslappnad efter en underbar kväll med bokcirkeltjejerna.
Vi har:
* Samtalat om Kärlekens historia
* Samtalat om livet, om resor, om krav och vila, om matematik, om vampyrer och mycket, mycket mer...
* Vi har druckit gott vin och ätit goda ostar
* Vi har skrattat och stöttat och njutit och peppat

Jag går till sängs med en skön känsla i mitt inre.
Tänk vad god litteratur i goda vänners sällskap kan göra för ens välbefinnande.

God natt. God sömn.
Kram på er alla!

Ständigt denna väntan...

2011-11-15T21:25:00.002+01:00

Jag väntar fortfarande på svar från ett förlag. Skickade mitt manus Vara dig trogen i början av juni, hade mailkontakt med förläggaren i början av september men har sedan inte hört något mer.

Undrar om de glömt mig?

Vågar inte hoppas på något mer positivt, har varit nära flera gånger tidigare och fallit på mållinjen.
Det gör så ont med skrubbsår på hjärtat.

Fördom eller sanning?

2011-11-14T17:16:00.003+01:00

Jag brukar ibland irritera mig över hur vi norrlänningar skildras i media.
Tystlåtna. Buttra. Mindre intelligenta. Definitivt omedvetena om vett och etikett, mode och andra moderna företeelser.

Ibland är det roligt.
Oftast inte.

Ändå kan jag inte låta bli att lägga ut följande youtube-klipp, trots att det bidrar till att fördjupa fördomarna. Emanuel är dock en sådan störtskön kille att han måste få sina 5 minuter i rampljuset. Chef, elektriker och en riktig karlakarl, trots sin ringa ålder. Och med en dialekt som värmer hjärtat.

Visst är han väl charmig?

Kärlekens historia

2011-11-13T10:33:00.003+01:00

Just nu läser vår bokcirkel Kärlekens historia av Nicole Krauss, och utan att avslöja för mycket kan jag säga att det är en av de bästa böcker jag läst på mycket länge.

Jag är imponerad av Krauss sätt att skriva. Framför allt är hennes beskrivningar av karaktärerna helt underbara; fyllda av värme, kärlek och humor.

Jag imponeras även av hur hon lyckas ge olika röst åt de olika karaktärerna. Boken skildrar tre individers förhållande till en roman vid namn Kärlekens historia, man följer dem i varsina kapitel och jag misstänker att de kommer att knytas samman i slutet av boken. Och det är här jag fascineras av hur tonen/rösten skiljer mellan kapitlen. Hur väl hon lyckas gestalta de olika karaktärerna bara genom "rösten", genom deras sätt att formulera sig, genom de perspektiv hon använder.
Tekniskt skickligt, helt enkelt.

Alltså: Rekommenderas varmt. Jag tänker definitivt läsa mer av Nicole Krauss!

"Världens finaste..."

2011-11-12T11:52:00.002+01:00

"Arjeplogs Filmfestival är kanske Sveriges minsta filmfestival, men den är en av världens finaste!"

Maria Lundqvist, Guldbaggebelönad skådespelerska

"Och den leds av världens finaste, snyggaste, klokaste och mest underbare präst!"

Malin Westling, stolt hustru

Läs mer här!

Så mycket kärlek och omtanke...

2011-11-11T19:28:00.003+01:00

Mina älskade söner vill ge mig en utflykt i födelsedagspresent när vi åker utomlands. En utflykt till den populära djurparken Loro Parque, som många anser tillhör världens mest spektakulära djur- och attraktionsparker.

Det är några djur killarna framför allt vill att jag ska få se och uppleva:

Så mycket kärlek och omtanke - inte sant?

Böcker man minns

2011-11-10T21:16:00.006+01:00

När jag satt i bilen på väg hem från min konferens funderade jag på olika böcker jag läst. Böcker som jag minns, många år efter jag läste dem.

Det är faktiskt inte så många som lyckats bita sig fast och hänga kvar, när jag ständigt konsumerar nya. De flesta böcker (bra som dåliga) lämnar jag strax efter att jag slagit igen dem, men några stannar alltså kvar inom mig.
Av olika anledningar...

En halv gul sol av Ngozi Adichie lever fortfarande inom mig. En underbar men jobbig läsupplevelse som gav mig en helt ny bild av Afrika.

Tandooriälgen av Zac OÝeah. En deckarhistoria i ett famtida Göteborg med flera scener som äcklade mig alldeles oehört. (Snusk, slem, flugor och ofrivillig kannibalism i en salig röra). En bok jag gärna hade kunnat hoppa över.

Röd Storm av Tom Clancy. En 80-tals skildring av hur det tredje världskriget skulle kunna starta och utvecklas. Jag minns den främst för att jag läste den under de sista veckorna när jag väntade vår förste son, Tobias. Men också för att den var riktigt spännande och skrämmande.

Stengrunden av Bo Giertz. En bok om tro, förtröstan och den svåra konsten att leva.

Och jag minns även en av de första skräckhistorier jag läste. Inte titeln och inte heller författarens namn, men handlingen! Jag brukar ofta tänka på den, på spindlarna som kröp in i människors näsor, öron och andra kroppsöppningar för att sedan lägga ägg i deras inre. När äggen kläcktes (och de var massor av ägg) blev det... Läskigt.

Behöver jag tillägga att jag har varit rädd för spindlar ända sedan jag läste den?

Vilka böcker minns du?

En kvinnlig förebild

2011-11-09T00:01:00.006+01:00

När jag läste DN i dag började jag skämmas över mina tre senaste inlägg på bloggen.

I en artikel berättas om hur den iranska författaren och människorättsjuristen Nasrin Sotoudeh sedan drygt ett år suttit bakom murarna i Evinfängelset i Iran anklagad för ”agerande mot landets säkerhet” och ”propaganda mot staten”. Nasrin är dömd till sex års fängelse och tio års arbetsförbud och har periodvis suttit i isoleringscell utan kontakt med sin familj eller sin advokat.

Nasrin har skrivit flera brev från fängelset till sina små barn. I sitt senaste brev tar hon upp frågan om hijabtvånget i Iran och berättar att hon berövades besöksrätt på grund av sin vägran att bära obligatorisk chador, plagget som täcker kroppen från topp till tå och stänger inne hår, ben och armar från sol, vind och luft.

Jag vill bara gråta när jag läser citatet ur ett av hennes brev. Hon skriver:

”Självklart lider jag av att inte få krama er. Jag lider också av att inte få höra era röster. Men mina älskade barn, ni kommer att kunna bedöma mina gärningar en dag, vare sig jag vill eller inte. Därför vill jag att ni ska veta att jag inte kommer att tillåta dem att olagligen tvinga mig att träffa er med chador. Jag föredrar att bli berövad rätten att träffa er under min fängelsetid framför att tillåta dem att behandla mig som de vill och olagligen tvinga mig till extra hijab eller dubbelt tvång. Jag är mamma och jag vill inte att mina barn ska se mig i en påtvingad och förnedrande utstyrsel. Jag vill inte att mina barn ska tro att andra kan utsätta dem för en olaglig handling genom att missbruka makt.”

Vilken kvinna!
Vilken förebild!
Stackars mamma...

Lunchshopping

2011-11-08T17:07:00.001+01:00

Lunchshopping!

Kärleken är över

2011-11-08T07:11:00.002+01:00

Min förkärlek för hotellvistelser är definitivt över.
När jag för en gångs skull hade chans till lite härlig sovmorgon i min sköna hotellsäng hamnade jag givetvis i ett rum där ALLT som kvinnan i grannrummet gör hörs.

Hur kan jag veta att min rumsgranne är en kvinna? Jo, när hennes stilettklackar (det måste vara höga stilettklackar hon trippar runt på) smattrar mot golvet låter det som att det är mitt golv de smattrar mot.

När hon tappar korken till sin parfymflaska mot handfatets porslin (inte en gång, inte två - nej, fyra gånger!) låter det som att hon befinner sig i mitt badrum.
För att inte tala om stolen hon skrapar mot golvet. Tv:n som surrar i rummet. Badrumsdörren hon lyckas stänga med en smäll.

Och varje gång hon spolar vatten (tro mig, det kan man tydligen göra flera gånger per natt) reagerar min kissblåsa.

Att hotellrummet dessutom ligger alldeles ovanför en stor samlingsknut för stadens bussar gör inte saken bättre. Bussarna dundrar genom mitt rum - förlåt; utanför mitt rum ska det givetvis vara - var 5:e minut.

Så istället för en pigg, alert och utvilad Malin kommer nu mina kurskamrater att få träffa en sur och grinig Malin med stora påsar under ögonen.

Måtte hotellfrukosten vara fantastisk!

Blasé

2011-11-07T22:05:00.003+01:00

Jag har alltid gillat att bo på hotell.
Det är något speciellt med att komma in i ett välstädat rum som har en inbjudande säng - välbäddad med sträckta lakan och en väggmonterad tv perfekt inställd för att passa en sängliggande ställning. Jag gillar anonymiteten. Ensamheten - mitt bland alla andra människor. Jag gillar till och med att ligga och smyglyssna på hur andra människor, främlingar, gör sig redo för natten och jag ÄLSKAR att gå till ett maffigt frukostbord där jag kan välja, välja, välja bland alla godsaker och sedan slipper plocka undan efter mig.

Men när jag nu är inne på tredje veckan i rad som är fylld med hotellnätter känner jag mig mätt på erfarenheten. Nu längtar jag hem till min obäddade säng, mina skrynkliga lakan, mina stimmiga grabbar, telefonen som ringer, diskmaskinen som ständigt surrar och makens underbara kramar.
Nu vill jag hem!

Fyra dagars nedräkning...

Nagelbitarveckor

2011-11-06T12:13:00.005+01:00

Som jag berättat tidigare (här) så ska vi åka på familjesemester till Teneriffa över jul. En resa vi alla ser fram emot oerhört mycket, så mycket att det pågår en daglig nedräkning vid frukostbordet...

I morse fick dock resan en ny dimension när jag i Aftonbladet kunde läsa "Skräcken: Ett utbrott i semesterparadiset". Snabbt klickade jag på länken och givetvis rörde det oss och Kanarieöarna. Ett vulkanutbrott är på gång utanför den lilla ön El Hierro, 10 mil väst om Teneriffa.

Ett vulkanutbrott!!!
10 mil (nästan en spottloska bort) från vår drömsemester!!!

Gissa om jag kommer att följa Helena Somervallis dagliga rapporter från Teneriffa slaviskt under de kommande veckorna?

Vid sextiden igårkväll sprutade vatten, ånga och aska upp ca 15 meter och experterna tror att vulkanen utanför El Hierro har gått in i nästa fas. Bilderna har jag lånat från Helena Somervallis blogg "Aktuellt från Teneriffa".

Packlista

2011-10-23T21:27:00.003+02:00

Som jag nämnde här kommer vi att resa bort över jul och jag har ikväll inlett förberedelserna inför semestern. Jag har nämligen börjat fundera på vilka böcker jag ska ta med och frossa i, när jag ligger utslagen i en solstol med en paraplydrink intill mig...

Jag har en "måste läsa" - hög att beta mig igenom, så problemet är inte att hitta böcker utan snarare att välja bort de böcker som inte ryms med i resväskan.
Det bästa man kan göra är att ta med pocketböcker som man sedan lämnar när man reser hem igen (så gör man plats för andra godsaker i resväskan).

En bok som jag absolut vill läsa men inte tänker offra på semestern är Dawn Frenchs En liten smula underbar.

Jag älskar French och hoppas verkligen att boken (hennes debut) inte ska göra mig besviken.

King är King

2011-10-23T11:38:00.003+02:00

Jag läste häromdagen att skräckförfattaren Stephen King kommer med en uppföljare till bästsäljaren The shining/Varsel (Svensk titel). Romanen heter Doctor Sleep och handlar om Danny Torrance - pojken i The shining - som är 40 år. Han är numera sjukvårdare och använder sina övernaturliga förmågor till att hjälpa döende patienter att ta steget över till den andra sidan.

Så långt verkar allt gott och väl. Jag har varit en stor Stephen King-fan sedan tonåren och har läst Varsel (och försökt att se den omtalade Kubrickfilmen The Shining. Jag skriver försökt, eftersom jag inte lyckades se den till slut. Den var helt enkelt för läskig för mig...).

Hur som helst tyckte jag att tanken på en uppföljare var kittlande. King är King, och att få återvända till hans mörka värld och återigen möta Danny Torrance lät lovande. Men så fortsatte jag läsa beskrivningen av Doctor Sleep och mitt hjärta sjönk: Det förekommer nämligen vampyrer i berättelsen. Nomadvampyrer...!?

Missförstå mig inte, jag gillar vampyrhistorier, men här känns det som en krystad koppling... Varför blanda in dem i en redan skruvad historia - som egentligen främst handlar om psykologi?

Jag kommer dock att kasta mig över Doctor Sleep när den kommer i svensk översättning. Trots vampyrerna. King är som sagt alltid King.

Tillägg

2011-10-22T16:27:00.005+02:00

Med anledning av förra inlägget vill jag bara tillägga att jag inte är avundsjuk på min väninna Lena som just nu är påväg till Miami för att där kliva på ett kryssningsfartyg och bege sig ut i Karibien.

Jag är inte det minsta avundsjuk.
Absolut inte.
Jag lovar.

Det positiva med snö

2011-10-22T11:40:00.005+02:00

Så här såg det ut när vi vaknade imorse:

Och jag försöker påminna mig själv om allt som är positivt med snö:
* Det blir ljusare ute.
* Man slipper halkan och det iskalla regnet.
* Ungarna drar inte in lika mycket sand, grus och ruttna löv i hallen.
* Man får motion av att skotta bort den. (Nu har vi ju andra som skottar vår gigantiska gårdsplan, tack och lov. Men i alla fall...)

Så det är härligt med snö. Roligt, underbart, ja helt enkelt fantastiskt. Jag älskar den.
Absolut. Jag menar det till 110%. På heder och samvete.

Vikten av att läsa det finstilta

2011-10-18T22:11:00.003+02:00

Härom natten drömde jag att jag blev inkallad till min chef i kommunhuset. Hon satt bakom sitt stora skrivbord, spände ögonen i mig och sa:
"Du håller inte budgeten, Malin."
Jag stammade fram en förklaring, beskrev hur nya skollagen ställer högre krav på oss, hur den nya läroplanen kräver att vi förändrar vår undervisning och de materiel eleverna behöver.

Hon avbröt mig och smattrade fram: "Du vet vad som händer om man inte håller budgeten. Då skjuter vi ditt barn."
Jag protesterade. Grät. Försökte övertala henne att ta mig istället. Men dörren till kontoret öppnades och min 10-åring släpades in och skjöts inför mina ögon.

Tack och lov vaknade jag sedan. Jag tror dock att kommunens ansträngda ekonomi sätter spår i mig. Djupa, mörka, spår...

Ps. Jag har en jättebra chef. En smart, stark och erfaren kvinna, så jag tror att mina barn är säkra. Dessutom håller jag budgeten! Tack och lov... Ds.

Bra med jämförelser

2011-10-16T22:29:00.007+02:00

Gruvar mig för morgondagen.
Har lätt söndagsångest eftersom jag vet att veckan som ligger framför mig kommer att bli obeskrivligt stressig.

För att hantera det hela påminner jag mig om att jag faktiskt trivs med mitt arbete, mina jobbarkompisar och min tillvaro. Det finns arbeten som är betydligt värre:

Eller hur?

Slutet gott, allting gott...

2011-10-16T11:39:00.003+02:00

Jag tror jag vet åt vilket håll mitt nya manus Drömmar barkar - och jag gillar det inte! Kanske är det därför det går så trögt med själva skrivandet.

Jag fasar för vad som håller på att ske... Knäppt, jag vet. Det är ju jag som skriver historien, jag borde kunna styra dess handling - men icke. Det lever sitt eget lilla liv och karaktärerna har tagit över fullständigt.

Jag ville ha ett lyckligt slut, men så verkar det inte bli för tillfället. Nåja, Kristel kanske har ett ess i rockärmen som jag inte vet något om ännu. Kanske gör hon rätt val i slutet trots allt. Jag hoppas det.

Vad som också fascinerar mig är att jag blir mer och mer förtjust i min antagonist. Han är läcker. Snygg. Lite elak. En riktig "badboy" - och jag blir alltmer såld på honom. Så någonstans förstår jag Kristels dilemma...

Ja. Det var en kort rapport om en författarwannabes vedermödor.
Nu tillbaks till själva författandet.

På återseende.

Ps. Insåg just att jag talar emot mig själv i detta inlägg. Jag vet uppenbarligen inte vad jag snackar om... Eller så är det just precis så här frustrerande att skriva. Ena dagen omnipotent - nästa dag en slav under karaktärernas nyckfulla vilja. Ds.

Tidsfördriv en lördagskväll

2011-10-15T21:08:00.005+02:00

Det är lördagskväll och maken tittar på fotboll.
Vad pysslar då jag med? Jo, jag sitter och räknar dagarna till vi får åka till detta underbara ställe:

Hur många dagar det är kvar?
60 långa...

Osmakligt!

2011-10-15T11:36:00.003+02:00

Hörde på radion att en amerikansk producent redan gjort en film om händelserna på Utöya. Till filmen har dessutom producerats en trailer som lagts ut på Youtube.

Jag vill bara gråta.
Hur kan man vara så respektlös?
Visst begriper jag att det kommer att göras film på händelsen (så fungerar tyvärr vår värld idag - katastrofer, sorg och meningslöst våld har en tendens att bli Big Business), men redan?

När jag pluggade krishantering lärde jag mig att en "normal" (men det finns givetvis ingenting normalt i en kris) sorgeperiod varar ca ett år. Ett år innan man kan börja gå vidare, med små små steg. Sorgen, förlusten och smärtan kommer givetvis alltid att finnas kvar, men man börjar kunna se framåt TROTS sorgen...
Ett år.

Men denne amerikan väljer att frossa i smärtan trots att det bara gått tre månader. Medan de anhöriga förmodligen kämpar för att klara sig igenom dagen utan att gå sönder av sorg och saknad.

Hur kan han leva med sig själv?
Hur kan drivet efter att tjäna pengar få överskugga medmänsklighet så fullständigt?

Gåshud

2011-10-09T22:58:00.001+02:00

Jag ryser när jag lyssnar på detta.
Får gåshud.
Det är så vackert, så bra, så perfekt.
Snacka om killar som kan... Fortfarande.

Lyssna och njut!

Trött

2011-10-09T10:31:00.004+02:00

I helgen har vi haft Marknadshelg här i bygden, vilket brukar vara en trevlig upplevelse. Många hemvändare kommer på besök och man passar på att avnjuta en hel del smaskiga godsaker som inhandlats av torgnasarna (kaffeost är min personliga favorit). Trevligt, helt enkelt.

Men i år fick vi uppleva något helt nytt och jag känner mig så trött. Jag ska inte gå in djupare på eländet, låt mig bara beskriva det som en ekvation:

Tonårsson + fest + alkohol + tappat omdöme + sen hemkomst = trött och arg mamma.

Nu tänker jag gå och dammsuga precis utanför sonens sovrumsdörr. Jag måste vara MYCKET noggrann och dammsuga intensivt och länge just precis vid tröskeln till rummet.
Det kanske lever om lite...
Han kanske vaknar...
Det kanske är jobbigt, om han nu skulle ha huvudvärk...

Hämnden är ljuv. O så ljuv.

Det snöar...

2011-10-08T18:08:00.010+02:00

Idag har det snöat.
Snöat!

Och någon lustigkurre sa på lunchen: "Ja, nu har vi nästan nio månaders vinter framför oss." (Tack R. Tack så vädigt mycket för påminnelsen.)

Så som motvikt har jag suttit och tittat på bilder från sommaren, och jisses vad jag längtar tillbaka!

Tobias och Elin kämpar i en hård Kubbduell.

Tältkåtan vi använde på midsommar.

Suovas som grillas på specialbyggd "grill".

Kvällssol på stugaltanen...

Tack och lov...

2011-10-08T13:53:00.002+02:00

... är det min tur att välja bok till bokcirkeln.
Annars hade jag nog blivit tvungen att läsa poesi igen, med tanke på årets nobelpristagare.

Jag är dock mycket glad över att det blev en svensk som fick priset i år.
Grattis Tranströmer!

Finessen med att skriva

2011-09-19T22:32:00.003+02:00

Det är - åtminstone ibland - underbart att skriva. Att skapa miljöer och karaktärer som man kontrollerar fullständigt. Att vara herre och gud över deras öden, och kunna bestämma vem som ska få leva och vem som ska dö (om man är deckarförfattare) eller vilkas kärlek som skall överleva och vem som ska få leva lyckligt i alla sina dagar (om man skriver romance).

Jag njuter verkligen av att vara omnipotent i mitt eget lilla universum, av att få bolla med karaktärernas liv och öden.
Det är så skönt eftersom jag vet vilka val som är de rätta, vem som är god och vem som är ond (eller åtminstone lite småjäklig) och hur de ska bära sig åt när de står inför livsviktiga vägskäl.

Och skulle jag mot förmodan föra karaktärerna i fel riktning kan jag alltid använda delete-knappen och göra om. En lång knapptryckning och sedan ser jag till att vägvalet blir det rätta.

Tänk om det verkliga livet ändå vore lika enkelt...

Rent hus, rena rekordet

2011-09-17T22:52:00.004+02:00

Hushållsarbete är inte min grej.
Jag avskyr att dammsuga, skura, tvätta, diska och allt annat som måste göras för att hemmet inte ska hamna i ett avsnitt av skäms-tv´s Rent hus.

Tack och lov har jag en underbar make som håller dammråttorna stången och rensar ur kylen med jämna mellanrum, ja han till och med tömmer silen i duschkabinen (något som får mig att kväljas varje gång jag ska gör det).

Jag har dock ofta dåligt samvete över mitt sätt att smita undan städjobbet. Jag känner att jag både sviker honom, barnen och... mitt kön. Det borde ju vara jag som dansar runt med skurmoppen, inte han. Jag är ju trots allt kvinna, jag borde älska att städa och laga mat! Eller hur?

Tro inte att detta inlägg kommer att resultera i ett ändrat beteende från min sida. Inte alls.

Men när jag bläddrade i tidningen idag upptäckte jag ett bergsäkert frikort från allt vad städning heter. Jag ska bara göra som årets nya Guinessrekordhållare Chris 'The Dutchess' Walton gjort: spara ut mina naglar.

Ingen kan väl kräva att man hanterar smutstvätt och flottiga tallrikar, skurhinkar och sura disktrasor när man spelar i denna rekorddivision?

Underbar höstdag

2011-09-17T11:31:00.002+02:00

Efter veckor med regn skiner äntligen solen igen.
Underbart höstväder, och jag fylls med energi.
Vill skriva.
Vill umgås.
Vill promenera.
Vill... mycket.

Bäst att passa på, känslan brukar tyvärr försvinna rätt snabbt.

11:e september

2011-09-12T20:48:00.003+02:00

Igår spenderade jag en stor del av dagen i tv-soffan där jag följde minnesprogrammen och ceremonin kring 11-septemberattackerna.

Vi kom att samtala om detta på jobbet idag, det var fler än jag som blivit berörda av dokumentärer, diskussioner, musik och minnesbilder, och under samtalet säger någon: "Tänk vilket laddat datum det har blivit, den 11 september. Det är så mycket hemskt som hänt just det datumet." Därefter räknade hon upp flera händelser som infallit just den 11/9.

När jag kom hem var jag tvungen att googla för att se att det verkligen stämde, och javisst gjorde det det. Se bara:

1944 – Brittiskt bombflyg förstör cirka 75 procent av bebyggelsen i den tyska staden Darmstadt, varvid omkring 11 500 människor omkommer.
1973 – En militärjunta, ledd av Augusto Pinochet, störtar Chiles president Salvador Allende i en militärkupp.
1978 – Den svenske formel 1-föraren Ronnie Peterson avlider i sviterna av en olycka i Italiens Grand Prix på Monza dagen innan.
1979 – Passagerarfärjan M/S Estonia beställs av Viking Line under namnet M/S Viking Sally.
2001 – En terroristattack utförs mot World Trade Center i New York och Pentagon i Washington D.C., USA.
2003 – Sveriges utrikesminister Anna Lindh avlider till följd av de skador hon har tillfogats i ett knivöverfall dagen innan.

Lite kusligt är det, eller hur?
Har det inte hänt något positivt den 11 september?
Jodå, 1961 grundas Världsnaturfonden och 1962 föds Mauro Scocco...
Hepp.

The sound of silence

2011-09-11T21:14:00.000+02:00

När orden inte räcker till...

Läskigt värre!

2011-09-10T01:44:00.005+02:00

I måndags upplevde jag något riktigt läskigt.
Plötsligt, och helt utan förvarning, förlorade jag synen på ena ögat.

Jag skyndade mig att avsluta samtalet som jag satt i, ringde vårdcentralen och fick genast komma upp för att träffa en läkare.
Läkaren beslutade sig rätt snabbt för att skicka mig vidare till sjukhuset 25 mil bort så det var bara att hoppa i taxin och få skjuts ned till kusten.
Någonstans fanns farhågan att det kunde vara en propp som orsakat det hela.

Tack och lov så visade det sig inte vara så farligt. När ögonläkaren undersökte mig fem timmar senare, när jag hungrig som en varg (eftersom jag aldrig fått i mig någon lunch) äntligen fick träda in i undersökningsrummet,trodde han att det rörde sig om ögonmigrän.

Ögonmigrän?
Aldrig hört talas om tidigare, men tydligen en mer ovanlig form av migrän som leder till temporärt synbortfall men sällan någon smärta.

Vad som orsakar migränen?
Stress.
Förstås.

Inte bara en blogg

2011-08-28T20:01:00.002+02:00

Visst läser ni väl Ketchupmammans blogg?
Det måste ni göra - hon är helt fantastisk!

Inte bara rolig (men jisses vad roligt hon är...), utan dessutom informativ.
Man lär sig så mycket. Om arkeologi till exempel. Och om bloggande.
Läs!

Mot alla odds

2011-08-28T09:01:00.006+02:00

Vet inte hur intresserade ni är av idrott men själv har jag alltid tyckt att friidrott är spännande att följa. Tyvärr har jag inte engagerat mig i pågående VM eftersom tiden helt enkelt inte räcker till (och ska jag vara helt ärlig så påverkar även vår försvagade VM-trupp intresset. Oj, vad jag saknar Kajsa Bergqvist och Stefan Holm).

Nyss läste jag dock i Aftonbladet om ett intressant kval på 400 meter. Den benamputerade sydafrikanen Oscar Pistorius kvalificerade sig för semifinal på 400 meter.

Tänk att ha en sådan vilja, ett stådant hjärta, en sådan envishet, att du lyckas kvalificera dig på VM trots att du förlorat båda dina underben. För mig svindlar tanken... Jag som gnäller över ett litet skavsår...

Tydligen har Pistorius deltagande väckt stor debatt och det finns de som inte tycker att han borde få vara med över huvud taget.
Jag läser i artikeln: "Kritiska röster har höjts för att Pistorius inte borde få vara med i Daegu. Bland annat sa Dr Ross Tucker, lärare på universitetet i Kapstaden, inför mästerskapet: Det här är mer som Formel 1 än friidrott. Man kan pilla med utrustningen och skaffa sig ett fartövertag. Är det det vi vill? Jag tycker att Pistorius har en enorm fördel."

Först blir jag upprörd. Självklart borde han få vara med - han om någon presterar ju något alldeles otroligt. Men sedan börjar jag fundera. Hans deltagande kan faktiskt leda till att hela sporten förändras. Kanske finns det andra utrustningar som kan ge fartövertag och varför ska då inte löpare få använda dem, när Pistorius gjort det. Kommer det i så fall bli en idrott enbart för rika länder, för dem som har råd att skaffa den bästa utrustningen? Vart ska gränserna dras?

Det värmer dock hjärtat att regerande mästaren på 400 meter, LaShawn Merritt, är postitiv till Pistorius deltagande: "Han har jobbat stenhårt. Jag vet inte hur hans proteser fungerar rent tekniskt, men han är här nu och jag önskar honom all lycka."

Undrar om han kommer att säga likadant om Pistorius skulle slå honom i semifinalen, eller finalen... Eller kommer han då att lämna in protester mot utrustningen. Han som själv varit avstängd för doping...

Semifinalen på 400 meter avgörs 13.00 på måndag och finalen går 14.45 på tisdag. Jag ska försöka se loppen, trots att där inte finns någon svensk som springer. Det känns lite som en historisk händelse, och jag tror att Pistorius deltagande kommer att ge efterverkningar inom idrotten.

Och visst vore det häftigt om han vann!

Pinsamma bekännelser

2011-08-27T11:17:00.003+02:00

Måste bekänna att jag fastnat i "McLeods döttrar-träsket", vilket är lite genant eftersom jag tidigare gjort mig lustig över min mors förtjusning för serien.
Ibland är det bara att krypa till korset...

Så, jag har under dessa sensommarveckor avverkat de första fyra säsongerna av den Australiensiska serien och jag erkänner: Jag älskar den!
Starka kvinnor, romantik och passion, vedermödor, får, hästar och alpackor(!), ursnygga män, bred australiensisk dialekt, humor och allvar.
Och så igår: Sorg.

Jisses vad jag lipade!

Så, med anledning av det bjuder jag på ett litet smakprov ur serien (för er andra som kan tänkas gilla smaskig nutida romantik):

Vilket snack, Karin!

2011-08-22T19:54:00.004+02:00

Karin Boye skrev: "Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd...".

Raderna är hämtade ur dikten I rörelse (som jag brukar tycka är en av de vackraste dikter som skrivits), men just nu känner jag att jag bara vill fnysa åt de visa orden.

Maken och yngste sonen är nämligen i rörelse just nu. De sitter på sina resväskor i det smutsiga utrymmet mellan två tågvagnar, på väg från Alvesta till Stockholm.

Tåget som de egentligen skulle ha åkt (och där haft säten att sitta på) var tre timmar försenat, vilket skulle ha medfört att de missat avgången i Stockholm för nattåget upp mot norrland. Därför har de fått smita ombord på ett annat tåg (med konduktörens medgivande, givetvis) för att hinna i tid - dock utan att kunna få någonstans att sitta.

Yngste sonen är 9 år.
Han kommer nog inte att vilja åka tåg någon fler gång i livet.
Inte maken heller.

I rörelse
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Ur diktsamlingen Härdarna.

Hur får man tiden att räcka till?

2011-08-21T12:21:00.005+02:00

Ber så hemskt mycket om ursäkt. Har bara inte hunnit med bloggen under några veckor.
Det är alltid så här vid terminsstart: Galet mycket att göra.
Tio timmars övertid på fyra dagar är långt ifrån optimalt, men vad ska man göra?

Tack och lov har jag dock varit gräsänka i en vecka så jag har inte behövt bära oket av dåligt samvete (ni vet: dålig mamma som inte hinner laga mat och dålig hustru som bara jobbar...).
Skönt.
Jag tror att familjen får åka bort den här veckan varje år framöver.

Nåja. Nog om jobb. Det kommer att hålla i sig några veckor till och sedan lugnar det ned sig. Hoppas jag.

Det är dock tråkigt att jag inte kommer ha möjlighet att åka på bokmässan trots allt. Hinner inte och har inte heller råd eftersom... vi drar utomlands i december.
Någon (!!!) fyller nämligen 40.
Japp. Tragiskt men sant.
Tröstar mig med tanken på värme, sol, sandstränder och hav (som förhoppningsvis är hajfria), god mat och god dryck. Det ska bli härligt!

Hade siktat in mig på Jonathan Franzen på bokmässan (och givetvis ville jag gå och heja på Simona Ahrnstedt), men, men...
Vad är väl en bal på slottet...

Läs det intressanta reportaget om Jonathan Franzen (en av USAs mest omtalade författare) i senaste Vi läser!

Snipp, snapp, snut...

2011-07-31T22:38:00.001+02:00

... så var den underbara semestern slut.

Imorgon börjar jobbet igen och jag vet att jag kommer att tycka det är roligt att vara tillbaka. Imorgon kommer jag att vara taggad till tusen.
Men just nu är jag mer inne på Nalle Puhs linje:

"Underskatta inte värdet av att göra Ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra."

Ett släp kommer lastat...

2011-07-31T14:54:00.002+02:00

Så här roar vi oss i slutet av semestern:

Tro mig - det behövdes en garagerensning!

Sista doppet?

2011-07-30T14:38:00.002+02:00

Jaha, så har vi förmodligen tagit oss sommarens sista dopp.
Idag flyttade vi hem igen, efter fyra underbara veckor i stugan.
Det känns lite vemodigt, måste jag erkänna.

Försöker påminna mig själv om höstens alla fördelar:
* Greys Anatomy börjar igen.
* Kvällarna blir mörkare, så man får börja tända ljus när man sitter och myser.
* Vi behöver inte ha +26 grader inomhus längre.
* Vardagsrutinerna styr upp dagarna på nytt - så man behöver inte ligga och dra sig till halv elva på mornarna.
* Livsmedelshyllorna i butikerna kommer inte gapa tomma längre, när den norska invasionen är över.

Jag försöker intala mig att det ska bli skönt att återvända till vardagen.
Det skorrar bara aningens falskt.

Sommar

2011-07-29T14:34:00.006+02:00

Lyssnade ni på Sommar i P1 idag?
Om inte - gå in på webben och lyssna.
Olof Wretling ("Mammas nya kille") var så bra!
Jag skrattade - mycket och ofta - och jag grät.

Och så lyssnade jag till:

Tack Katla.

Spöke, eller?

2011-07-29T11:05:00.006+02:00

En av sönerna sommarjobbar på Arjeplogs fantastiska museum Silvermuseet, och det värmer mitt hjärta att se hur engagerad han är, hur bra han trivs och hur biten han håller på att bli kring vår lokalhistoria.

Han kom hem en dag, efter en lång arbetsdag, och slog sig ned vid matbordet.
- Vill ni höra något läskigt? frågade han hoppfullt.
- Vad? svarade vi genast.
- Det är nog bäst att Alex går ut först, sa han och nickade mot sin 9-årige lillebror. Jag tror inte att han ska höra det här.
- Kom igen, han pallar nog, drev vi på.
- Okej, ni vet den där utdragssoffan på övervåningen av museet, i rummet som är uppbyggt som ett nybyggarkök? Den sängen måste vi bädda varje morgon. Trots att rummet är avspärrat för museets besökare.
Tobias tittade på oss och ögonen glittrade.
- Fattar ni? Det är någon, eller något, som sover i sängen varje natt! Häftigt eller hur?

Vi höll med. Det var häftigt. Och lite läskigt.
- Jaa, sa Tobias dröjande. Det kommer nog att känns rätt kusligt när jag ska stänga museet själv första gången. Tänk att vara ensam kvar i det där huset...

(Gissa om jag blivit inspirerad till att ta med museet i något av mina manus?)

(Det är inte denna soffa som måste bäddas varje natt, men en liknande. Hittade tyvärr inte något kort på kökssoffan.)

Pris till sämsta romaninledning

2011-07-27T11:19:00.004+02:00

Läste i morse att man delat ut pris till sämsta romaninledningen:

Världens sämsta inledning på en roman har korats. Årets vinnare blev litteraturprofessorn Sue Fondrie från Wisconsin som vann Bulwer-Lytton Fiction Contest med en öppningsmening som jämförde huvudpersonens tankar med slaktade sparvar.

Fondries inledning lyder: "Cheryl´s mind turned like the vanes of a wind-powered turbine, chopping her sparrow-like thoughts into bloody pieces that fell onto a growing pile of forgotten memories".

Till skillnad från "Bad sex award" tävlar författarna frivilligt om Bulwer-Lytton-priset. Sue Fondries inledning till en fiktiv roman är den kortaste vinnarmeningen i prisets 29-åriga historia. Priset har fått sitt namn efter den brittiske författaren Edward George Bulwer-Lytton som inledde sin roman Paul Clifford med orden "Det var en mörk och stormig natt".
TT Spektra

Jag måste erkänna att det finns mycket som fascinerar mig i TT:s korta notis.
Först och främst att man delar ut priser för sämsta inledningsmening och sämsta sexskildring i romaner. Vem sjutton vill vinna sådana priser?

Och visst, vi ska försöka använda metaforer och ett bildrikt språk - men att jämföra någons tankar med slaktade sparvar...
I Sues försvar måste jag dock säga att det väcker nyfikenheten hos mig. Hur går fortsättningen? Varför sparvar? Varför slaktade?

Nästa - och än mer fascinerande - tanke är: Tydligen har författaren Sue Fondries SJÄLV anmält sig som kandidat till priset!
Varför?

- I marknadsföringssyfte (typ "all publicitet är god publicitet"...)?
- Som ett roligt skämt? Något att fnittra över tillsammans med väninnorna?
- Eftersom hon njuter av att plåga sig själv?

Förmodligen har det något att göra med att hon är litteraturprofessor. Ett intressant experiment inför en kommande avhandling, kanske.
Låt oss hoppas.

Jag hoppas även att jag aldrig kommer att vinna Bulwer-Lytton-priset eller Bad sex award. ÄVEN om det ger publicitet.

Varför vi skriver

2011-07-27T10:17:00.001+02:00

Måste bara få länka till Annelies fina inlägg på Debutantbloggen.
Läs. Tänk. Känn.

Tack Annelie.

Bokslut

2011-07-27T00:51:00.004+02:00

När jag nu håller på att göra bokslut för denna sommar måste jag få visa er en av höjdpunkterna.

Sonens band fick förmånen/utmaningen att uppträda som förband (åt Kevin Borg) i samband med ett större festarrangemang och jag har lånat en bild från denna spelning.
Visst får en stolt morsa göra så?

(Simon Söderberg på leadguitar och "min" Tobias som sjunger/growlar)

Jag börjar mer och mer förlika mig med... musiken. De var riktigt, riktigt bra (och nu är det inte moderskärleken som talar längre).

Allting har en ände...

2011-07-26T10:03:00.003+02:00

Semestern närmar sig sitt slut och min hjärna reagerar starkt på detta. Den kör på högvarv. Framför allt under natten...

Jobbet nästlar sig in i mina drömmar, och tro mig - det ger inte någon skön vila. En drömtydare skulle antagligen gå igång på allvar om han fick fri tillgång till mina maror.

Det märkliga är att jag egentligen ser fram emot att gå tillbaka till jobbet. Jag trivs där! Jag har spännande och utmanande arbetsuppgifter och trevliga medarbetare, så allt är egentligen bra...

Nåja. Det ger mer stoff till mitt manus - vilket väger upp omaket.

Mardrömmar

2011-07-25T11:42:00.004+02:00

Händelserna i Norge har verkligen gripit tag i oss alla, skakat om vår trygga tillvaro och fått oss att känna att livet är något dyrbart, som inte skall tas för givet.

Det är svårt att hitta ord för att uttrycka känslorna som ett sådant illdåd väcker. Som tonårsmorsa blir jag så rädd, så rädd. Om inte våra ungdomar kan vara trygga på ett sommarläger, var kan de då vara trygga? Om de blir måltavlor av den enkla anledningen att de vill ta ansvar, engagera sig för ett bättre samhälle, för rättvisa och solidaritet - hur ska vi då kunna tro på en framtid?

Det är svårt att hitta ord, att skriva om det ofattbara, men jag vill ändå försöka ge röst åt den avsky jag känner för det som denne mördare gjort.

Men sedan måste jag få säga något annat - och jag vet inte riktigt om det är okej att göra det mitt i allt detta. Men jag är så tacksam och glad över att mördaren/terroristen inte var muslim utan en blond norsk kille.

Under de första timmarna efter bombattentatet - då alla utgick från att det var fanatiska muslimer som varit i farten igen - drog min oro igång över hur det skulle påverka vår älskade Roman. Det finns redan så mycket misstro och avståndstagande mot muslimer, så mycket förutfattade meningar och aggressioner riktade mot våra flyktingar. Skulle han nu drabbas av "Guilt by association" igen? Skulle han få ytterligare tryck på sig från skolkamrater och omgivning?
Han som redan upplevt liknande massakrer som den som skedde på Utöya.

Vad är det för värld vi lever i egentligen?

Sömnlös

2011-07-17T10:24:00.004+02:00

Somnade inte förrän kl. 04 i morse.
Om det ändå hade berott på att vi varit ute på nattsudd igen (som natten innan), men inte.

JAG HATAR MYGGBETT!!!

Det har kliat alldeles galet mycket. Hela natten.
Har klöst sönder huden så att det blöder.
Har vridit och vänt på mig i timmar!
Har hällt (!) Salubrin över betten två gånger under natten - och det sved något alldeles fruktansvärt kan jag lova - men det slutade INTE att klia.

Är jag på gott humör idag?
Nope.

Sommarenkät

2011-07-14T11:18:00.003+02:00

Skrivarmamma (vars blogg jag följer slaviskt) lade ut följande enkät igår, och jag hakar givetvis på.
Gör det, du också...

1. Om du för en dag fick hoppa in i en bok, och leva där- vilken bok skulle du välja?
Jag skulle vilja uppleva Jane Austens england (även om jag tror att jag skulle få svårt att finna mig i kvinnornas nedtryckta roll). Att få samtala med gentlemän (vilket jag givetvis gör dagligdags när maken och jag resonerar... *host, host*) i en anda där samtalet verkligen är det centrala - inte bara något som avhandlas raskt innan kvällsfilmen. För att inte tala om kläderna, balerna osv.osv...
Så vilken som helst av Austens verk skulle fungera.

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?
Señor Peregrino av Cecilia Samartin. Det är bokcirkelns första bok för hösten.

3. Hur får du oftast boktips?
Framför allt från bloggar och kompisar, men även från SVT:s boktips (Yukiko Duke och Magnus Utvik är så mysiga att lyssna på och jag tycker att de ofta får mig att bli sugen på att läsa de böcker som de rekommenderar).

4. Det är filmen ”Day after tomorrow” på riktigt och för att inte frysa ihjäl måste du hålla liv i elden. Vilka böcker offrar du till brasan?
Gamla kursböcker som jag (av någon outgrundlig anledning) sparat. Jag skulle även slänga samtliga pocketböcker på brasan. De inbundna däremot, de är jag lite snobbigt fästa vid... De är så snygga i bokhyllan...

5. Aliens/robotar/en sekt tar över världen och bannlyser alla böcker utom en. Vilken tycker du ska vara den bok som sparas och varför?
Bibeln måste sparas. Själv vill jag ha kvar den eftersom jag är troende, men jag tycker även att det är en bok som skildrar vår bakgrund, vårt kulturarv (på gott och ont) och vårt västerländska tankearv på bäst sätt.

6. Jultomten hälsar på dig och säger att det aldrig mer blir någon jul om du inte skriver in dig själv i en bok. Vilken bok vill du vara med i och vad gör du därinne?
Oj, det här var en svår fråga... Jag skulle nog skriva in mig i Romeo och Julia för att rädda de unga turturduvorna. Har aldrig gillat den storyn, tycker det är ett sådant fruktansvärt slöseri att de båda ungdomarna dör (på grund av ett missförstånd, dessutom).

7. Din favoritförfattare åker limo/skateboard/pulka förbi dig. Givetvis springer du efter. Vem är författaren och vad frågar du?
Jag skulle fråga Stephen King hur man ska bära sig åt för att bygga upp spänningen i sina böcker...

8. Om du skulle skriva en egen bok- vad skulle den handla om?
Jag skulle skriva en relationsroman som rymmer kärlek, svartsjuka, åtrå och övergrepp i religionens namn. Den skulle handla om Anna Seger som är lyckligt gift med Erik, uppskattad präst i den norrländska småstaden Östansjö. Hon trivs med tillvaron som familjens servicefunktionär och anser sig vara ett viktigt komplement i makens tjänst. När människor börjar strömma till kyrkan jublar hon därför, men inser snart att det hela utvecklats till en äktenskaplig mardröm. Erik blir allt mer uppslukad av arbetet i församlingen och istället för att vända sig till henne söker han stöd hos en av församlingens nya kvinnliga medlemmar. En olycka gör att Anna isoleras från familjen och när hon slutligen återvänder hem har allt förändrats, såväl i församlingen som i relationen till maken. Suggestiva sammankomster och andliga lojalitetskrav leder till övergrepp och ond bråd död. Anna måste till sist avgöra var lojalitetens gräns går. Jag skulle kalla boken Vara dig trogen och den skulle skildra en tro som urartar, en idealism som övergår i fanatism, en längtan efter kärlek, sanning och renhet som övergår i exhibitionism.
Visst skulle det vara något ni ville läsa???

9. Vilken typ av böcker behövs det fler av?
Det behövs fler böcker som berör. Relationsromaner som både roar men som också får en att känna; glädje och sorg, lust, passion... Livet. Fler sådana, tack.

10. Finaste budskapet från en bok du har läst?
Jag blev mycket berörd när jag läste Joan Didions Ett år av magiskt tänkande. Jag tycker att hon beskriver sorgeprocessen på ett oerhört fint sätt; mänskligt, innerligt, ömt. Alla som sörjer en älskads bortgång borde läsa den boken.

Way back...

2011-07-13T19:14:00.004+02:00

Under helgen som gick åt vi middag med min lillasyster och hennes käre pojkvän Håkan. Det var en underbar kväll och vi kunde sitta på altanen ända fram till midnatt (=kvällssol, värme men inga mygg!!!).

Det blir alltid mycket skoj och skratt när vi träffas. Många roliga anekdoter avhandlas och ingen är så bra på att berätta dem som Håkan. Magen brukar som regel ömma efter en sådan kväll - både på grund av matintaget men framför allt på grund av alla skratt.

Idag satt jag och bläddrade igenom gamla fotografier och hittade då det här bildbeviset på att Håkan och min vänskap går "way back"...
Häftigt att tänka att han numera är min svåger.

Håkan och jag på Mallorca (ca. 1978) när våra familjer reste på charter tillsammans. Lillsyrran är ännu inte född... ;)

En dag

2011-07-13T11:15:00.005+02:00

Det var länge sedan jag slukade en bok - men i helgen har det hänt. Härligt.
Jag har läst på nätterna när övriga familjen sussat sött och sidorna har runnit förbi snabbt, mycket snabbt.

En dag av David Nicholls var verkligen läsvärd, en riktig feel-good-roman av bästa snitt (eller som Markus Larsson på Aftonbladet beskriver den: "Den bästa romantiska `ska-de-nånsin-få-varandra´-blockbustern sen `När Harry mötte Sally´")

Jag gillar särskilt Nicholls upplägg av storyn. Hur man får följa Emma och Dexter den 15 juli varje år från dagen när de träffas 1988 fram till 2005. Ett smart koncept, minst sagt. Trots att deras historia därmed är upphackad under en tjugoårsperiod skriver Nicholls så bra att man ändå upplever att man följt dem hela tiden under dessa år. Med korta återblickar knyter han ihop tiden mellan den 15 juli ena året till det nästa.

Karaktärerna är också mycket intressanta och jag ser fram emot filmversionen som kommer i höst med bl a Anne Hathaway i rollen som Emma.

Mitt betyg: 9/10.

Det jäser

2011-07-11T11:34:00.004+02:00

Eftersom det är så länge sedan jag skrev på mitt manus Drömmar tog jag mig tid att läsa igenom det igår. Alla 76 sidor. Och tack och lov ville jag inte kräkas när jag läst klart (vilket jag befarat). Jag hade i mina tankar devalverat storyn och karaktärerna flera gånger om och "mindes" det som torrt och tråkigt, med dåliga miljöbeskrivningar och intetsägande karaktärer.

Men så var det inte.
Tack och lov!

Istället var det bra. Riktigt bra.
Visst; det behöver knådas en hel del innan den jäsande degen är bakbar, men det finns potential. Frågan är nu bara hur jag ska gå vidare. Vad ska jag krydda med (kanel eller vaniljsocker - tragik eller romantik?) och hur ska jag sedan baka ut det hela (flätor, snäckor eller kransar - skall jag begränsa antalet "spår" i storyn eller skall jag utveckla de olika karaktärernas separata delar?).

Hur som helst jäser det för fullt i mitt inre...

Mari inspirerar

2011-07-09T11:32:00.004+02:00

Läste ett gammalt blogginlägg av Mari Jungstedt och blev så inspirerad. Hon beskriver sin skrivprocess som att umgås med en älskare, och jag kan riktigt känna glädjen och suget, ja själva drivkraften bakom hennes böcker.

Läs och inspireras här. Observera framför allt Maris makes fantastiska skylt!

Nu har jag inte tid att blogga mer - måste träffa min älskare...

Ps. bilden har jag "lånat" från Maris blogginlägg. Ds.

gott, gottigott gott...

2011-07-08T20:21:00.002+02:00

Idag ryckte vi abborrar. Massor av abborrar. Så många att de, efter att ha rensats och filéats, räckte till fyra middagar, dvs. cirka två kilo abborfiléer.
Vi avnjöt den första middagen färsk på stugaltanen i kvällssolens sken.

Grillad abborfilé med kokt mandelpotatis, gräddfil och en stor stark (Norrlands, givetvis).

Man kan ha det sämre.

Jag ska bara...

2011-07-08T10:11:00.004+02:00

Ber om ursäkt att mina inlägg på bloggen är ytterst sporadiska.
Jag ska bara njuta lite av semestern först, av solen och värmen, av härligt kalla dopp i sjön och goda drinkar på altanen...
Jag ska bara... unna mig vila.

SEN ska jag bättra mig.

Kan dock berätta att jag börjat umgås med Linnea, Kristel och grabbarna igen(för uppdatering: se här och här).
Det känns bra. Kliet i fingrarna håller på att återkomma och målet är ett färdigt grovmanus i slutet av sommaren.

(Ni vet: Sikta mot stjärnorna så når ni trädtopparna. Typ.)

Så var vi äntligen igång...

2011-06-28T22:35:00.003+02:00

... och jag tycker att "nye Barnaby" får med beröm godkänt.
Äntligen är sommaren här!

Leka med elden

2011-06-15T18:01:00.004+02:00

Idag har vi haft brandutbildning med jobbet och jag säger bara WOW vilken aha-upplevelse! Först fick vi HLR-utbildning (Hjärt- och lungräddning) vilket var bra, men faktiskt riktigt jobbigt.
Jag hoppas verkligen att jag aldrig kommer att behöva använda mina kunskaper för det gick sisådär för mig.
MiniAnnes (dvs. den lilla plastdockan vi övade på) bröst höjdes ALDRIG, hur mycket jag än blåste. Tillslut kändes det nästan som om jag var den som behövde få HLR...

Sedan övergick vi till själva brandutbildningen och det är här aha:et kommer in.
Oj, oj, oj.
Jag inser att det är ett rent under att vårt hus inte brunnit ned till grunden; så många potentiella brandhärdar vi har omkring oss:
* Datorer, kaffebryggare, torktumlare och andra elektriska attiraljer.
* Damm bakom spis och kyl (måste erkänna att vi inte grovstädar så ofta).
* Tv-apparaten som bara stängs av via dosan (och alltså fortfarande är igång och kan bli överhettad)
m.m m.m...

Och det kändes sådär lagom bra när läraren/tillförordnade brandchefen Uffe säger att vardagsrumssoffan motsvarar brandstyrkan i 200 liter bensin.
(Överväger faktiskt om det inte vore bättre att enbart sitta på pinnstolar i framtiden).

Och inte kan vi vara säkra på att våra brandvarnare verkligen fungerar, heller. Har alltid förlitat mig på att de ska börja pipa när batterierna håller på att ta slut.
MEN - tänk om de gör det när vi är borta... Och så har de tystnat när vi väl kommit hem igen... Och så sover vi i ett hus utan fungerande brandvarnare... Och så tar det bara 3,5 minut för ett rum att bli övertänt...

Jag kommer aldrig kunna somna ikväll!

Vi fick även öva att släcka bränder (med både pulversläckare och kolsyresläckare), samt att släcka elden på en brinnande människa.
Nej. Givetvis var det en docka vi övade på, men det kändes nog så verkligt.

En mycket lärorik dag med andra ord!

Sommar, sommar, sommar

2011-06-13T18:08:00.000+02:00

Imorgon presenteras årets sommarvärdar.
Jag hoppas på flera författare!

Respons

2011-06-13T12:24:00.006+02:00

Sitter på lunchen och funderar på detta med respons. Hur viktig den är för att man ska orka fortsätta kämpa (med skrivandet till exempel) men också hur förvånad man kan bli över den respons man får.

På nationaldagen hade jag fått det ärofyllda uppdraget att vara kommunens nationdagstalare i kyrkan, vilket givetvis var oehört smickrande.
Inledningsvis passade jag på att skoja lite för att sedan gå över till det, i mina ögon, viktiga budskapet på nationaldagen: Tillhörighet. Vår nationaldag firar egentligen inte en historisk händelse (som man gör i exempelvis Norge och USA) utan vi firar främst vår tillhörighet och vår gemenskap.

I början av talet skojade jag om hur oklart den historiska bakgrunden kring nationaldagen egentligen är och lanserade även förslag på andra datum som kanske skulle ha minst lika stor betydelse. Exempelvis den 15:e mars då Sverige 1979 - som första land i världen - förbjöd barnaga. Sannerligen något att fira, inte sant?

Jag poängterade dock att regeringsformen som antogs den 6 juni 1809 givetvis också var viktig eftersom den gjorde slut på det gustavianska enväldet och införde maktdelningsprincipen.

Och det är här som det hela blir intressant...
Jag skojade nämligen till det lite och sa något i stil med: "Och det är ju tur att vi inte längre har kungligt envälde - med tanke på den kung vi har idag..."

Oj, oj, oj.

Det togs minsann inte väl emot, har jag fått höra så här i efterhand.
Kungen får man tydligen inte skämta om.

Here we go again...

2011-06-12T23:23:00.002+02:00

Skickade just iväg mitt manus till ett förlag.
Igen.

Nu börjar den långa och jobbiga tiden av väntan.
Igen.

Tur att jag är en sådan tålmodig kvinna...

Uppdatering

2011-05-22T09:20:00.004+02:00

Det har varit körigt de senaste veckorna.
Fruktansvärt körigt...
Men nu hoppas jag att det håller på att lätta en aning.

Så vad har hänt sedan sist?

* Jag har NÄSTAN köpt en hundvalp. Mot makens vilja. Men på sluttampen fegade jag ur. Det är nog bäst om man är överens om ett sådant beslut...

* Jag har läst flera böcker och de har alla varit riktigt, riktigt bra.

* Jag har inte vågat skicka in mitt manus till förlaget som ville läsa det. Dumt, jag vet, men så länge jag inte skickar in det lever fortfarande drömmen. En stor illusion, javisst, men det är nog så mitt undermedvetna jobbat. Jag bävar för ytterligare ett "Nej, tack!".
Jag ska skicka in det. Givetvis. Snart...

* Jag har haft feber och nästan hostat lungorna ur kroppen. Jag är inte riktigt frisk ännu, men på bättringsvägen. Tack och lov, för jag har sannerligen inte tid att vara sjuk.

* Jag har jobbat, jobbat, jobbat, jobbat -alldeles för mycket. Men det känns bra, då har jag lite extra komptid att plocka ut när solen och värmen kommer.

Ja, det var lite av en uppdatering. Med andra ord är det inte mycket som hänt i mitt liv de senaste tre veckorna. Och det känns helt okej.

Här är den lilla söta pumivalpen som nästan blev min... (Hör ni min längtansfulla suck?)

Jubel för Zilenze

2011-05-01T17:05:00.002+02:00

De var fantastiskt bra!
Jag är såååå stolt över sonen. Stolt över att han vågar, och att han gör det så bra. Stolt över att han är social, kommer ihåg att presentera bandet, tacka arrangörerna, tacka publiken...
Moderhjärtat svämmar över.

Läs om själva konserten här.

Otippat

2011-04-29T07:19:00.002+02:00

Kärleken är en förunderligt stark kraft som kan få en att göra de mest oväntade saker. Den kan få en att uthärda smärtsamma upplevelser, få en att orka med de mest krävande uppgifter, ja få en att pressa sig själv långt över de gränser man trott sig satt upp.

Ikväll kommer min kärlek att att ge mig kraften att både uthärda och orka... stå ut.

Ikväll ska jag gå på konsert.
Det låter inte så illa, det förstår jag. Men musiken är inte riktigt inom den genre som brukar tilltala mig. Inte riktigt.
Bandet ZilenZe gör nämligen covers på Sonic Syndicates låtar. Det handlar alltså om metalcore, inte någon sockersöt melodifestivalspop.

Lite för "hårt" för min smak, är inte någon stor fan av sångare som "growlar".
Så varför ska jag då gå?
Kärleken, ni vet...

Ikväll kommer jag tycka att ZilenZe är kanonbra. Jag kommer att tycka att growlet mer liknar änglasång än något som stiger upp ur det svavelosande helvetsgapet.
Kärleken gör sådant, den förändrar våra upplevelser.
I det här fallet: Moderskärleken. Det är nämligen sonen som growlar.
Och visst gör han det riktigt bra...

Migrän

2011-04-28T17:16:00.001+02:00

Hatar det.

Förlagskontakt

2011-04-28T08:10:00.003+02:00

Har fått mail från ett förlag.
Försöker att inte låta det fylla mig med allt för stora förhoppningar (har blivit luttrad efter alla mina tidigare försök). Tror att mailet egentligen bara är ett artigt standardbrev och ingenting annat.
MEN
De vill att jag ska skicka in mitt "gamla" manus Vara dig trogen till dem.

Jag hade mailat in första kapitlet och gjort en kort resumé av boken och nu vill de ha resten...
Kanske bara av artighet. Förmodligen. Med största säkerhet.
Men i alla fall...

Glad påsk!

2011-04-23T11:11:00.003+02:00

Underbara dagar - äntligen.
Strålande sol, lite snö och ingen blåst. Vi njuter ute i stugan.
Sitter på altanen och lapar sol. Hör surret från skotrarna ute på sjön. Livet är gott!

Igår, när vi återvände till vår stuga efter middagen med mina förälrar hade vi besök av en stor älg. Den stod där, stor och ståtlig, och betraktade oss när vi kom vandrandes längs vägen. Vi såg på varandra en liten stund, sedan gav den sig av in mot skogen.
Vilken upplevelse...

Glad påsk på er alla!

Konsten att läsa information

2011-04-20T11:13:00.003+02:00

Okej.
Vi har ca 20 mil (enkel väg) till Boden.
Om man ska köra 20 mil (enkel väg) bara för att lämna in några dokument är det värdefullt att åka rätt dag, och rätt tid...

Gissa om vi lyckades med konststycket...
Gissa om det blev mycket tröstshopping i Boden...
Gissa om killarna blev imponerade över hur väl jag hanterar saker och ting...

Upp till kamp

2011-04-19T09:18:00.003+02:00

Idag blir det till att gå upp i "ringen" på riktigt för min del. Jag ska nämligen tampas med migrationsverket.
Varför?
Ska försöka ordna med ett främlingspass till älskade Roman. Och det verkar sannerligen inte vara det lättaste...

Till jul planerar vi en härlig utlandssemester och då måste Roman givetvis kunna följa med. Det säger sig självt, han är ju en i familjen.
Jag hoppas att migrationsverket förstår det...

Skriver igen

2011-04-17T11:21:00.003+02:00

Det känns härligt att kunna skriva igen.
Har varit så slutkörd de senaste veckorna (därav bloggtorkan) att jag inte förmått mig till att knåpa på mitt manus, men nu är jag tack och lov igång igen.

Tror dock att mitt eget välbefinnande (eller brist därav) påverkar storyn. Det blir rysligt deppigt och mörkt. Jag kanske kommer att få stryka rubbet så småningom, men eftersom jag är i flödesfasen får det stå kvar så länge. Vi får se vad det utvecklas till.

Jag börjar i alla fall få en relation till mina huvudkaraktärer. De börjar bli levande för mig, de finns med mig i mina tankar och drömmar, jag grubblar över deras bekymmer och glädjeämnen. När jag lyssnade på en låt på radion häromdagen tänkte jag: "Det här är en låt som Linnea skulle gilla. Hon skulle definitivt ha den på repeat." Sjukt, jag vet, men härligt - det betyder att jag börjar sugas in i historien och förhoppningsvis kommer skrivandet att flyta lättare.

Boxningsbilder

2011-04-11T22:02:00.009+02:00

(En rubrik jag aldrig någonsin trodde jag skulle sätta på ett blogginlägg...)

Väntan innan matchen. Vi är alla rätt nervösa...

Förberedelserna drar igång. Händerna lindas noggrant efter invägningen. Därefter väntar uppvärmning.

Dags att gå upp i ringen. Vid det här laget bultar mitt hjärta så att jag tror det ska hoppa ut ur kroppen på mig...

Matchen är över och nu väntar vi alla på resultatet. Jag börjar äntligen kunna slappna av och pusta ut.

Seger direkt, och diplom på första försöket. Jag är mycket stolt.
Undrar om vi kan boka biljetter till vinter-OS 2018 redan nu?

Seger direkt!!!

2011-04-09T22:57:00.002+02:00

Jag är en mycket stolt mor just nu!
Sonen lyckades vinna sin allra första boxningsmatch med 2-1 i ronder. Han lyckades dessutom få ihop 27 poäng och knep därför ett diplom.
Häftigt.

Och, jag måste väl erkänna det, det var oerhört spännande att titta på matcherna.
Jag var imponerad över hur ordnat allt var. Mycket seriöst. Domarna bröt så snart killarna blev allt för hetsiga och lugnade hela tiden ned matcherna. Sekonderna/tränarna var också mycket professionella så jag kände mig faktiskt riktigt lugn.

Men visst var jag nervös innan sonen gick upp i ringen, inte tu tal om annat.

Premiär

2011-04-09T08:12:00.002+02:00

Dagen är inne.
Tror inte att jag ser fram emot premiären med samma entusiasm som sonen, men visst ska det bli skönt att få den avklarad. Att få blodvitet överstökat. Att, förhoppningsvis, se att det inte var så farligt - trots allt.

Sonen ska alltså gå sin första boxningsmatch idag. Tre ronder á 1,5 minut. Det ska jag väl fixa? Han kommer defintivt att göra det, det är jag helt övertygad om, men med mitt mammahjärta är det mer osäkert. Kommer det att brista när någon slår på "gossen".

Hur som helst åker vi alltså ca 22 mil tur och retur (dvs. 44 mil totalt) för att titta på hur sonen slåss i 4,5 minut.

Någonstans inom mig känns det ytterst makabert...

Prioriteringar

2011-04-04T22:49:00.003+02:00

Nej, jag har inte skrivit något idag. Inte idag heller, ska jag kanske förtydliga.
Det var länge sedan jag fick ihop några rader och det känns allt annat än bra.

Jag har inte städat eller diskat. Har inte lagat någon mat (det gjorde käre maken), inte handlat och inte tvättat.
Jag känner mig som en urusel hustru.

MEN - jag har kramat yngste sonen massor, och haft långa intressanta diskussioner med en av de äldre sönerna.
Det är bra så.
Eller hur?

Jag - en soldyrkare

2011-04-03T16:51:00.007+02:00

Äntligen: Sol!
Som jag har längtat...
Nu börjar den bästa tiden på året här i Lappland - vårvintern - med sol och värme samtidigt som snön ligger kvar.

Vi passade på att åka ut till stugan för att titta till den inför påsk. Se över vad som behöver provianteras och hur det står till med värmen osv. Grillsäsongen inleddes med hamburgare utomhus (inte runt eldstaden dock utan via gasolgrillen. Lite fusk, jag vet...).

Givetvis passade vi på att köra lite skoter på sjön, där föret var helt gudomligt. Äldste sonen och hans flickvän passade på att pimpla upp några abborrar och jag passade på att lägga grunden för min solbränna. Härligt.

En sådan här dag gör sannerligen gott för själen. Nu känner jag mig redo att möta en ny arbetsvecka.

Trist, trist, trist...

2011-04-02T09:19:00.002+02:00

Trist väder.
Trist dagsprogram (städning).
Trist att hälsan inte är på topp.

Var är min chokladkaka när jag behöver den?

Mot ljusare tider

2011-03-30T22:01:00.003+02:00

Vilken skillnad det blivit!
Plötsligt är det inte mörkt dygnet runt, det är inte 25 grader minus och man måste inte längre skrapa av bilens rutor varje gång man ska åka någonstans.
Det är vår - och det är ljuvligt.

Allt blir så mycket lättare på något sätt. Orken räcker längre och motgångarna känns inte lika tunga. Arbetet, som för bara några veckor sedan kändes som något som passat Sisyfos, rullar nu undan av bara farten.
Jag älskar det.

Snart är det dessutom påsk!
Skoterkörning, påskgodis och pimpelfiske i massor.
Nedräkningen mot sommaren har börjat och jag känner...

Lång väg kvar

2011-03-27T13:59:00.003+02:00

Någon (minns tyvärr inte vem) har jämfört skrivandet som att ensam ro en båt över Atlanten. Lite tröstlöst, liksom.

Med detta manus (det tredje jag ger mig på) kan jag verkligen ställa mig bakom metaforen. Det går så långsamt, så långsamt. Ständigt förirrar jag mig bland kobbar och skär, och när jag väl kommit mig ut på öppet vatten går vågorna höga. Jag ska ta mig över till andra sidan, det ska jag. Absolut. Men än är det många sjömil kvar.

Desto roligare att Skrivarmamman tagit sig iland efter sin jungfrufärd och nu håller på att dra upp båten.
Jag håller tummarna och tror att det kommer att gå bra.
Är rätt övertygad om saken, faktiskt.

Sköna söndag

2011-03-27T12:17:00.004+02:00

Så.
Då har man skickat iväg fem lyckliga grabbar till semifinal nummer fyra.
I vanliga fall brukar man få tjata på dem för att få dem ur sängen en söndag, man brukar få gnälla över att de inte hjälper till med dukning och matlagning, att de inte drar sitt strå till stacken.
Idag gick allt som en dans!
Tänk vad några hockeybiljetter kan göra...

Nu har lugnet lagt sig i huset och jag njuter av att surfa runt på nätet.
Skrattar gott åt Ulricas underbara husmoderstips.
Det lutar åt en skön söndag.

På repeat

2011-03-26T14:18:00.005+01:00

Detta lyssnar jag på repeat just nu.
Heeelt rätt stämning för scenen som jag plitar på.

Underbara röster. Underbar låt. Underbart...
(Michael Gimm är en ny favorit!)

Vi

2011-03-26T11:51:00.002+01:00

Läser Vi, de drunknade av Carsten Jensen och förundras över hans sätt att skriva. Boken är en så kallad kollektivroman, dvs. kollektivet är huvudpersonen istället för någon eller några specifika individer.

I Vi, de drunknade är det egentligen havet och invånarna i den lilla danska staden Marstal som är "huvudpersonen" och man får följa dem under hundra år - från det dansk-tyska kriget 1848 till andra världskrigets slut.

Jag har aldrig tidigare läst en liknande roman och till en början hade jag lite svårt att komma in i den. Vill gärna ha det enkelt med en utpekad huvudperson, en protagonist och en antagonist, men här är det "vi" som berättar historien.

Ju mer jag läser desto djupare dras jag dock in i detta "vi". Jag blir faktiskt en del av kollektivet, och havet (som jag om inlandsfödd lappländska endast känner via mina charterresor) blir ett levande väsen, en del av kollektivet.

Jag läste i någon recension att läsaren blivit så påverkad av boken att hon förlagt sin sommarsemester till Marstal.
Jag börjar förstå varför.

Kärleksbevis II

2011-03-23T23:02:00.003+01:00

Jag kan också...

Har köpt fem biljetter till semifinal nr. 4 mellan Luleå och Skellefteå så att käre maken, sönerna och älskade pappa får åka och se hockey.
Jag ligger på plus just nu.
Känns bra.

Gott för både kropp och själ

2011-03-23T07:37:00.003+01:00

I våras skrev jag detta inlägg i bloggen och jag måste säga att det känns toppen att syrran flyttat tillbaka. Att hon dessutom fick jobb inom skolväsendet (dock på en annan skola) gjorde inte saken sämre. Nu är vi snudd på kollegor.

Igår passade vi på att luncha tillsammans. Härligt.
God mat, lite skvaller, lite snack om framtidsplaner och så en underbar utsikt från lunchbordet.
Jag vill kalla det livskvalitet.

Utsikten från restaurangen är minst lika god som maten

Kärleksbevis

2011-03-22T21:46:00.003+01:00

Jag älskar dig!
Kanske den starkaste och mäktigaste, den mest världsomvälvande, treordskombination som finns?
Jag älskar dig!

Men även om orden är underbara att höra och fantastiska att bära med sig så behövs de ändå inte alltid. Ibland kan handlingar säga samma sak men mycket, mycket starkare.

När jag kom hem från jobbet idag, efter tio timmars intensivt - men givande - arbete upptäckte jag att min mamma besökt oss på sin väg hem från jobbet. Hon hade stannat till hos sönerna och sett till att de fått mat i sig när jag jobbat över. Därefter hade hon tagit reda på BERGET med ren tvätt som ockuperade vår soffa, vikt och stoppat undan i garderoberna. Snyggt och prydligt.
En kärleksförklaring starkare än alla ord.

Dumt

2011-03-21T19:33:00.009+01:00

Vem är så dum att hon väljer en 709 sidor tjock bok till bokcirkelns nästa träff?
En 709 sidor tjock bok med mycket liten text.
Vem?
Jag.

Sannolikt eller inte

2011-03-21T07:27:00.003+01:00

Händelserna i Japan har påverkat oss alla den senaste veckan. På SVT får vi följa katastrofen minut för minut (det är nästan som om vi inbjuds till att frossa i förödelsen) och det enda som kan sätta jordbävningen och kärnkraftsolyckan i bakgrunden är det inledda kriget i Libyen.

Om jag hade varit cyniskt lagd skulle jag ha tänkt att kriget i Libyen (jämfört med andra krigshärdar i världen) rapporteras så innerligt eftersom det påverkar oss svenskar. Våra solsemestrar i medelhavet kan ju vara hotade, gubevars...

Men åter till Japan.
Jag kan inte låta bli att denna måndagsmorgon påminna mig om den store profeten Tage Danielssons ord om sannolikhet. Något att bära med sig under veckan som ligger framför.

Harrisburg - Tjernobyl - Fukushima - ?

Hungrig, någon?

2011-03-20T20:21:00.003+01:00

Känns härligt att kunna skriva igen. Har haft en riktigt bra dag och det känns som om historien utvecklar sig åt helt rätt håll. Som om tempot skruvas upp.
Jag gillar det.

Jag vet ju aldrig riktigt åt vilket håll det ska gå. Har inte någon färdig tanke med mitt manus utan låter det växa fram av sig själv och ofta blir jag riktigt förvånad över vad mina fingrars dans över tangenterna resulterar i. Karaktärerna och storyn tar över och jag sitter där och gapar.

När jag läste igenom dagens produktion insåg jag att jag sannerligen drivits av en specifik känsla i samband med skrivandet. Eller vad säger ni?

Hon närmade sig dörren och stannade för att betrakta glasskåpet som rymde ett exemplar av krogens meny. Smörstekt fjällröding med löjromsås, pressad potatis och buljongkokta rotfrukter samt en västerbottensostsufflé lät inte helt fel, tänkte hon. Även en mör och marinerad entrecote av äkta Herefordnöt, serverad med friterad potatis, rödvins- och vitlökssmör, baconlindad sparris och krispig sallad skulle gå ned. Hon kände suget i magen och insåg att hon inte ätit annat än moderns sötsliskiga tårta sedan frukosten. Inte konstigt att hon stod där och dreglade.

Cogito, ergo sum!

2011-03-20T13:34:00.004+01:00

Visst var det Descartes som myntade existensbeviset: Jag tänker, alltså finns jag.
Hur som helst: jag finns. Även om jag varit oförskämt tyst ett halvår. Jag finns. Jag tänker. Jag skriver.
Litet i taget, men i alla fall.

Det har varit en intensiv vinter och det nya jobbet som rektor har uppslukat mig helt. Livskrafterna har inte varit på topp och därför har jag valt att gallra i mina åtaganden. Men nu är ljuset och våren i antågande och min längtan efter att skriva växer sig allt starkare.

Jag saknar mina vänner, så är det. Inte bara mina fiktiva vänner i berättelsen (Linnea, Kristel och de övriga) utan även Er, mina kreativa, skrivande och drömmande vänner.

Hoppas att ni inte glömt mig...

Äntligen

2010-11-20T10:45:00.004+01:00

Äntligen är vintersäsongen igång på riktigt.
Vinterstudion har startat och första loppet körs alldeles strax.
Ska det bli guld för Kalla eller Haag? Jag hoppas...

För mig är det en alldeles underbar början på dagen att få ligga i soffan, dricka morgonskaffe och titta på skidor. Jag laddar mina batterier och njuter...

Vad gör ni en sådan här vacker dag?

Konstens storhet

2010-11-19T07:20:00.003+01:00

Denna månad ska vi läsa poesi i vår bokcirkel.
Jag måste erkänna att jag inte är nog storkonsument av poesi, tvärtom, men jag ser ändå fram emot utmaningen. Jag ser framför allt fram emot att få diskutera poesin med mina kära bokcirkelvänner.

Poesi, liksom övrig litteratur, är fantastiska verktyg för att förmedla känslor, intryck, det vi djupast bär inom oss.
All konst har potential att förmedla eller förstärka en ton som vibrerar inom oss, oavsett om det är en vacker målning, några ljuva strofer eller ett skönt musikstycke.

Eller skönt, och skönt. Det behöver ju faktiskt inte vara skönt... När jag lyssnar på sonens musik är inte "skönt" ordet som vibrerar inom mig, däremot fylls jag av känslor: uppgivenhet, vrede, passion - och det är väl också viktiga känslor att få utlopp för...

Idag förmedlar detta musikstycke min känsla. Fantastisk "fredagsmusik" helt enkelt...

Kalla och bråda dagar

2010-11-18T07:34:00.004+01:00

Nu har vi det kallt igen. Riktigt kallt.
Termometern visade - 20 grader igår när jag kom hem från jobbet. Brrrr...

Tack och lov håller jag och yngste sonen oss varma genom att paketera jultidningsförsäljningen.

Det lyser av förväntan i sonens ögon. Anar att han redan börjat spendera sin vinst i fantasin...

Skön verklighetsflykt

2010-11-16T07:31:00.003+01:00

Jag har blivit biten.
På bara fem dagar har jag sugit i mig hela första säsongen av True blood.
Den är så bra! Hur har jag kunnat missa det?

Sex, romantik, spänning, intriger och massor av blod - allt med ett rejält bett!
Me like.

Har jag skrivit något själv?
Nix.
Flyr jag verkligheten?
Absolut.
Moget?
Kanske inte.

Någon fler som följer serien?

En mörk strömvirvel

2010-11-14T11:11:00.004+01:00

Tvivel.
På den egna förmågan.
På möjligheten att någonsin bli läst.

Ibland sugs man helt enkelt ned i den där mörka strömvirveln av tvivel och självömkan, av uppgivenhet och sorg. Alla dessa timmar man lagt ned på sitt skrivande, alla förhoppningar, alla glimtar av tro - var det förgäves?

Borde jag släppa taget och koncentrera mig på mitt "riktiga" jobb trots allt? Skrivandet kommer ju aldrig att leda till något? Varför slösa tid och kreativitet på en ouppnåelig dröm?

Jag kommer upp ur virveln så småningom, det vet jag. Det är bara så destruktivt när den mörka känslan suger mig nedåt, när hoppet långsamt sipprar ur min själ...

Det fördolda

2010-11-13T12:02:00.006+01:00

Jag har ju, som jag nämnt tidigare, lyssnat på Hans Rosenfeldts och Michael Hjorths deckardebut Det fördolda och måste säga att jag verkligen gillade den!

Handlingen är inte annorlunda jämfört med andra i genren men karaktärerna är ovanligt fint mejslade. Det hela börjar med att sextonårige Roger försvinner. Västeråspolisen tror att han rymt till Stockholm men så hittas Roger i ett kärr norr om stan, med hjärtat utskuret ur kroppen. Av en tillfällighet hamnar Sebastian Bergman, psykolog och expert på gärningsmannaprofilering, mitt i utredningen. Sebastian har egentligen dragit sig tillbaka från allt arbete sedan han drabbades av en personlig tragedi. Det enda han ägnat sig åt på senare år med någon större energi är sitt sexmissbruk. Men nu stöter han alltså samman med sin gamle kollega Torkel Höglund och dennes grupp från Riksmordkommissionen. En sammanstötning som inte är helt enkel att hantera...
Alla ledtrådar tycks peka mot Rogers skola, Palmlövska gymnasiet. En till synes felfri miljö, som visar sig gömma hemligheter i det fördolda.

Det fördolda är den första boken i serien om kriminalpsykologen Sebastian Bergman och jag ser verkligen fram emot uppföljarna. Sebastian är en karaktär som påverkar, han är inte allt igenom sympatisk (!) och skildras med en stor portion humor. Även flera av bikaraktärerna är fint gestaltade och dialogen är ofta rapp och humoristisk.

Ja, ni märker att jag är positiv, eller hur? Nu måste jag erkänna att mitt omdöme mycket väl kan ha påverkats av att jag är så förtjust i Hans Rosenfeldt. Jag gillar hans stil och humor, tyckte att han var lysande i På spåret, Söndagsskolan (i Sveriges radio) och som domare i Parlamentet. Så kanske har jag lyssnat med ett extra välvilligt öra?

Språket och miljöbeskrivningarna är också bra, där finns en stor portion humor mitt i spänningen och inläsaren - Niklas Falk - gör ett gediget jobb.
Rekommenderas alltså varmt!

Mitt betyg: 7/10

Ps. Lite elakt av mig att inte skriva något om Michael Hjorth, men måste erkänna att jag inte känner till honom sedan tidigare. Läser dock på bokens baksida att även han har en lång erfarenhet inom svensk media. Manusförfattare till både Svensson, Svensson och Cleo samt producent för ett antal långfilmer. Det är uppenbart att dessa båda herrar vet hur man ska bygga en rapp och spännande historia! Lovar gott för framtiden... Ds.

Nya spår

2010-11-13T11:46:00.002+01:00

Jodå, det var tåget som kom...

Men tack och lov har det dykt upp nya spår att följa, så jag har ännu inte gett upp hoppet. Inte helt, i alla fall.

Längtar tillbaka

2010-11-11T12:06:00.002+01:00

För två år sedan befann vi oss på det här stället vid denna tidpunkt.
Önskar att vi var där igen...

Tack och lov!

2010-11-10T19:03:00.002+01:00

Är så trött att jag nästan lipar vid tangentbordet.
Fryser och har huvudvärk.
Tror att jag dragit på mig en ful förkylning, men är en sådan där konstig typ som ALDRIG NÅGONSIN får feber. Och har man inte feber är man inte sjuk.
Eller?

Tack och lov är det Greys Anatomy ikväll!
(Programmet som kurerar förkylningar bättre än honungsvatten, Alvedon och nässpray tillsammans).

- 23 grader

2010-11-09T22:57:00.004+01:00

När det är 23 grader kallt...
* Blir motorvärmarsladden hård och svår att hänga upp på kroken.
* Stelnar jeansen utomhus.
* Knakar det i snön när man går.
* Är ratten obehaglig att vidröra, så helst kör man bilen utan att styra...
* Sitter man hellre hungrig än går ut och handlar mat.
* Får morgontidningen och posten ligga kvar i brevlådan.
* Är himlen stjärnklar och vacker.
* Vill man bara krypa upp i soffan, under en filt, och tända ett ljus...

Oooops we did it again...

2010-11-09T07:15:00.004+01:00

Jag lägger inte in denna bild igen, men jag kan berätta att vår merca på nytt är ramperad. Inte lika sårt (tack och lov) men tillräckligt för att några tusenlappar ska flyga iväg...

Så här inför jul känns en sådan utgift jätterolig. Verkligen.

Jag ska inte hänga ut den i familjen som orsakat olyckan (vill ju inte vara elak mot käre maken), men kan väl erkänna att det känns lite trist. Att lägga pengar på en bil är så TRÅKIGT. Jag lägger mycket hellre mina surt förvärvade slantar på något annat, som böcker, mat, kläder, filmer osv. osv.

Men när jag nu sitter här och gnäller drabbas jag av det dåliga samvetet. Jag tänker på Haiti. På Burma. På Simona.
En bilbuckla är ju egentligen en bagatell, eller hur?
Det är ju sådant som händer (framför allt när man envisas med att köra en genväg över en extremt smal bro morgonen efter att snön vräkt ned så att snövallar bildats på körbanan)...